Orsa har de senaste tusen åren haft en hel del färgrika kyrkomän. (Och de senaste 50 åren en hel del kyrkokvinnor!) Den första kända i Västerås herdaminne är Olavus som omnämns i en köpehandling från 1325. Men då hade vi redan haft kyrka i åtminstone 200 år, kanske längre.

DE ÄLDSTA DELARNA AV NUVARANDE KYRKAN är från 1200-talet men förmodligen stod en träkyrka på samma plats före det. Det finns också en legend om att kommunens första kyrka ska ha legat på Griggåkern men den har man inte hittat några spår efter.

EN ANNAN MYTOMSPUNNEN kyrkoherde var Steno som fladdrade förbi i upprorsartiklarna. Det var han som stödde den så kallade daljunkern men som av någon anledning undgick halshuggning. Johannes Jonae var den Orsaherde som underkastade sig protestantismen, något hans efterträdare Ericus Ingvaldi kämpat emot under sin tid i Västerfärnebo och Mora. När han placerades i Orsa hade han dock ”krupit till korset”.

MEN DEN PRÄST vi ska berätta om nu hade ett betydligt mindre glamoröst liv. I själva verket är det kanske ett av de mest eländiga människoöden jag stött på. Det började dock ganska bra. Andreas Olai Floraeus som hans prästnamn var, föddes i Floda 1603. Det fanns så många Flodensis, som han egentligen skulle ha hetat, så han gjorde den smärre ändringen för att stå ut i mängden. Vid prästvigningen fick han namnet Dalekarlus, men det förbättrade ju knappast situationen.

FLORAEUS KOM FRÅN EN BONDEFAMILJ men visade läshuvud och gick med bravur genom både gymnasium, där han också var trumpetare i gymnasieorkestern, och prästutbildning. 1626, 24 år gammal, kommer han som pastorsadjunkt till Ore församling. 1629 blev han pastor, 1631 kaplan och 1638 något som benäms ordinarius i Västerås herdaminne, vilket förvirrar något. Det är nämligen en gammal benämning på de kyrkomän som var lojala Gustaf Wasa. Men förmodligen hade han helt enkelt blivit högsta hönset i kyrkan i Ore. 1646 började det köra ihop sig för vår präst.

I VÄSTERÅS HERDAMINNE berättas det hur Andreas Olai Floraeus i september 1646 besöker kapellet i Ore – det är en lördag, vilket är viktigt i sammanhanget – och träffar sina drängar. De ber honom läsa något styrkande och kyrkomannen håller en predikan och gudstjänst för dem. Det är förbjudet på lördagar. Det är ”en judisk surdeg” (judarnas sabbat firas ju på lördagen) och renderar vår präst åtta dagar “i probban”, dvs åtta dagar i kyrkans eget fängelse. Han klarar sig dock med att böta fem riksdaler. På väg till Västerås för att avlägga böterna visar han slantarna och säger att han ska stoppa dom i munnen på fariséerna. Det är inget bra karriärsdrag. Straffet skärps. Och vår Andreas Olai som var en from man ville ju bara sprida ordet, vilket enligt honom var viktigare än formerna. Han blev ett offer för såväl kyrkans vid den här tiden inbyggda antisemitism och byråkrati! Men än hade han någon form av förtroende, för 1647 var han riksdagsman för prästerskapet.

Ore gamla kyrka som den såg ut när Floraeus var verksam där.
Floraeus ska ha slarvat med att lära ut katekesen, predikat på en lördag, druckit och haft en affär med kaplanens hustru. När han repatrierades orkade han inte längre vara kyrkoherde.

UNDER SIN TID I ORE har Floraeus då och då hoppat in i Orsa. 1646 vikarierade han för kyrkoherden som var svårt sjuk. Orsa församling begärde att få behålla honom som kyrkoherde vid nuvarande kyrkoherdens frånfälle. Det skulle dock dröja tre år innan den gamle prästmannen lämnade jordalivet, men då var platsen Floraeus. 1650 utsågs han till pastor i Orsa.
Men säg den lycka som varar för evigt. 11 år senare blir han av med sitt ämbete. Och enligt biskopen har han samlat ihop till det. Domen är hård. Biskopen förkunnar att vår vän är: ”En stor drinkare och har förslösat och förfarit kyrkans goda, icke hållit exercitia cathecethica vid makt och låtit mycket förfalla vid kyrkan och prästgården”. Inte nog med det. Han har haft – eller möjligen har – en affär med sin kaplans hustru. (Exercitia cathetica är katekesstudier).

DET ÄR PROSTEN UNO I LEKSAND som får uppdraget att meddela Floraeus domen. Men Floraeus vill inte tro honom. Han är förkrossad. Känner sig förmodligen både motarbetad och missförstådd. Prosten Uno skriver att hans kollega var ”såsom ett barn och ingalunda tjänlig att bekläda prästämbetet eller förestå Orsa församling”.
Floraeus har det svårt. För därhemma ligger hans fru Margareta Gudmundsdotter svårt sjuk – sannolikt i spetälska. Det finns en anteckning om att hennes fingrar ramlar av kroppen, vilket inte är ett resultat av spetälskan i sig, utan efterföljande sjukdomar som kallbrand.

MEN EFTER BARA ETT ÅR ljusnar det. Floraeus återinsätts, dock under sin efterföljare Andreas Mart. Occidentalinus och enbart med Orsa Finnmark som arbetsfält. Det var knappast det mest lättarbetade området. Många finnar hade ännu flera av sina skogsgudar ”vid sidan av”. Avstånden och klimatet gjorde det omöjligt att alltid begrava de döda i vigd jord. Det hände att man begravde sina döda på sommaren för att kunna föra ned dem till kyrkan på vintervägarna. Senare löste man ofta detta genom att sätta ner ett rör i graven och prästen kunde komma upp till dem med vigd jord! Men det var efter Floraeus tid.

FLORAEUS RYKTE FÖLJDE HONOM dock efter återsättandet. Det fanns rykten om otillbörliga kontakter med finnarna – den kvinnliga delen – men frågan är om det inte bara var just rykten underblåsta av de tidigare anklagelserna. I Västerås herdaminne kan man läsa ”Till embetet blef han wäl återställd följande år, men till föga fromma, då han wid twenne pastoratsförslag, för det onda ryktet, blef föraktad”.

Orsa kyrka.

I HERDAMINNET KAN MAN ANA att Floraeus hade vänner. Domen mot honom anses vara orättfärdig och åtminstone för hård. Spritproblem var t ex inte ovanligt i ämbetet – eller i samhället överhuvudtaget. ”Ransakningen derom war nog löjlig och nära barnslig öfwer misstankar, som i sednare tider skulle intet betyda. Emedlertid blef han afsatt ifrån både embete och lägenhet.”
Floraeus blev också erbjuden kyrkoherdetjänsten i Garpenberg, men tackar nej. Andreas Olai Floraeus är nu 63 år gammal och bruten under rykten och familjesituationen. Han vill hellre ha några tunnor säd årligen för sin försörjning. Det får han. Men de sista åren är en kamp mot fattigdom och sjukdom, både fruns och sin egen.

1668 DÖR DEN FÖRRE kyrkoherden. Ett år senare hans Margareta som vi vet så lite om, mer än att hon låg ”uti sådan obotlig sjukdom, sveda och värk råkat, att fingrarna falla henne av händerna” och att hon försörjde sig och barnen med tiggeri efter makens bortgång. Hon fick dock en plats på hospital och hjälp med försörjningen.

Vid Andreas Olai Floraeus begravning predikade kaplanen Georgius Canuti från Mora och kyrkoherden Laruentius Elfvius från Älvdalen.

Den sistnämnda blev Floraeus efterträdare men hade dessförinnan skrivit in sig i svensk historia. Honom återkommer vi till. Säger vi till påsk så får ni en vink om i vilka sammanhang han blev känd.

Janne Bäckman.