– Den är tyvärr inte alldeles komplett. Den lånades ut flera gånger i samband med maskerader och sådant, berättar Börje, som också har Anders mockasiner i sin ägo.

– Kläderna hängde i en vedbod hos en släkting när jag fick syn på dem och fick ta hand om dem.

Själv har Börje vaga minnen av den gamle trappern.

– Jag var bara fem år när han dog. Men jag har ett minne. Jag kommer ihåg hur jag och mamma var och hälsade på i gården när dom satt och åt. ”Har du fått nån mat av mamma?” frågade Anders och satte mig resolut på bordet och matade mig med palt och fläsk.

Börje berättar att planen var att Anders bara skulle stanna i Sverige ett par år och sedan återvända till vildmarken. Men så blev det inte.

– Han kom hem för att hjälpa mormor. Hon hade skuldsatt sig för att hjälpa en släkting att starta en taxirörelse, men den gick omkull och storbonden Gubb Olle Olsson höll på att lura av henne både jord och skog. Anders lyckades förhindra det.

Börje har rimligtvis släkt kvar i USA och Kanada, men de har han inte någon kontakt med.

– Anders släkting Bjes Margit var hem på 60-talet. Hon ville att jag skulle följa med henne tillbaka till USA. Hennes man hade fått en liten hjärnblödning och hon ville ha hjälp på resan. Men jag tackade nej. Jag hade ju just tagit körkort. Annat lockade mer …

– Jag minns henne som en snofsig dam, kraftigt sminkad och med rosa hår. Hon bodde i Seattle och var ingift i släkten Widmark. En av släktingarna var Richard Widmark, skådisen. De var också och hälsade på den släkten i Norrland. Hon lär ha varit tillbaka på 70-talet också, men då träffade jag henne inte.

Börje är förstås stolt över sin mammas morbror och hans vildmarksliv.

– Visst hade det varit kul att få kontakt med nån släkting over there. Man får väl hoppas att det dyker upp nån i TV-programmet Allt om Sverige.

Janne Bäckman.