[15 februari 2023]

Anders Lustig – Trappern från Orsa

När Dofs Per våren 1907 kom hem för att hämta sin familj hem till sitt nya land i Amerika, fick han sällskap på återresan över Atlanten. Med på resan följde Stais Anders Persson från Lisselhed, född 1870 av föräldrarna Mångs Anna Hansdotter och Per Andersson Lustig. Tidigare hade hans bröder Hans och Erik gjort resan. Nu skulle även Anders, som inför färden bytte namn till Anders Lustig, göra samma lycka som bröderna tycktes ha gjort.

Emigranter från Orsa: Anders Lustig, tvåa från höger i främre raden, tillsammans med andra Orsabor i förskingringen: Övre raden fr v Anna (möjligen Löv Anna), Mångsa Per, Anders bror Bjes Erik Lustig. Främre raden Bälter Kerstin Olsson Svensk, Bjes Margit, Stais Anders eller Bjes Anders som han också kallades innan han blev Anders Lustig och Mångs Anders eller möjligen Mångsa Hans.

Lustig och hund. Anders Lustig med en av sina mest trogna följeslagare vid jaktkojan i den oändliga vildmarken. En av anledningarna till Anders framgång som pälsjägare var att han jagade ensam och därmed minimerade doften av människa på sina jaktmarker.

Resan gjordes med White Stars RMS Oceanic. Den tog blott sex dagar och Anders beskriver den i en intervju Hanna Belin gjorde för Orsa skoltidning nr 4 1936 som underbar. Det enda Anders hade att anmärka på var ett antal ryska medresenärer som han tyckte luktade märkligt. Dom tuggade nämligen lök hela tiden.

Anders hade biljett direkt till Washington där brodern Erik bodde. Han hade också med sig en bok med adresser till andra bekanta som emigrerat och som skulle kunna hjälpa honom på traven. Någon engelska kunde han inte. När han kom i land visade det sig att boken var försvunnen. Och när han kom till Takoma där han skulle träffa brodern – så fanns han inte där! Anders vankade av och an på stationen tills han plötsligt fick höra någon som talade svenska. En herre och en dam hjälpte honom att få husrum över natten och dan därpå blev han visad till en norsk krog, full med skandinaver. En av dem visade vägen till brodern. Det visade sig att i den ständiga tävlan som pågick mellan skeppen som gick över haven så hade Oceanic anlänt två dagar tidigare än tidtabellen!

Drömmen om Amerika fick sig en liten törn från början. Det visade sig vara ont om jobb, men Anders hade tur och fick jobb som varuutkörare åt en svensk handlare. Anders hade det trevligt i Takoma, men där var aldrig någon vinter och längtan efter snö fick honom att söka sig till den andra brodern, Hans, som hade en farm i Manitoba i Kanada. Hans hade för övrigt amerikaniserat faderns soldatnamn Lustig till Lusty. Inte precis en korrekt översättning. Lustig skulle ha blivit Funny, och det funkade kanske inte heller så bra over there. Lusty betyder frisk, lustfylld eller kraftfull och det är ju inte så illa …

Anders kom att jobba som trädgårdsmästare på farmen ett tag men det var något annat som drog. ”…min medfödda längtan efter ensamhet och vildmark tvang mig att ge mig av ändå längre bort. Till indianerna och de stora skogarna längtade jag” säger han i intervjun med Hanna Belin. Och så blev det. En granne undersökte möjligheterna att försörja sig som pälsjägare vid Tiket Portage, i praktiken en indianstad, och snart kom han tillbaka och hämtade Anders.

Tiket Portage hade byggts upp runt ett sågverk, men det var nedlagt. Nu bodde där sex vita familjer, resten var indianer. Men även de använde staden i huvudsak som sommarbostad. De var numer i huvudsak pälsjägare och låg ute under jaktsäsongerna. Anders Lustig målar upp en bild av sina indianvänner som inte riktigt passar in i den gängse bilden. Bortsett från att de möblerar mer sparsamt och helst sover på golvet går de klädda som vem som helst. Flickorna försöker följa med i modet och i alla hem finns det kataloger från olika firmor . Dom är dessutom mer gudfruktiga, snygga och renliga, hjälpsamma och genom-ärliga, enligt Anders, som berättar att han aldrig haft sin stuga låst.
”Det finns bara en enda gammal man bland indianerna i indianstaden 400 eng. mil härifrån, som ännu bär fjädrar i sin hatt. Men han är så gammal, att han inte själv vet, hur gammal han är. Det är bara på resor bland vita som de skruda sig i sin indiandräkt.”
Den enda anmärkningen Anders Lustig hade om sina grannar var att dom kunde vara lite för sorglösa. Det kunde innebära att dom inte hade tillräckligt med mat på sina strapatser. Ofta fick Anders hjälpa svultna jägare som provianterat för lite, men varje gång fick han tillbaka med ränta det han givit.

Indianen Tobacco blev en av Anders bästa vänner. Tobacco hade studerat på högskola, men längtade tillbaka till det friare livet i vildmarken. Han fick överta Anders jaktstuga när denne återvände hem. Anders beskrivning av indianerna var långt ifrån den exotisering som annars var normal, vilket fick intervjuaren i Orsa skoltidning att närmast låta besviken.

Takterna satt i även sen han återvände till Sverige. Här har Anders fångat två präktiga gäddor.

En tid arbetade Anders hos sin bror Hans, innan ”skriet från Vildmarken” blev för starkt.

I mitten av november inleddes jakttiden och då tömdes Tiket Portage. Indianerna flyttade ut till sina jaktstugor. Anders höll sig utanför deras jaktmarker. De andra jägarna jagade flera tillsammans. Det blev fler spår och sånt skrämde iväg till exempel räven från marken. Anders såg aldrig några spår utom sina egna och rävarna sökte sig till hans marker, varför han blev en nog så framgångsrik pälsjägare. Och här fanns också rikligt med björn, älg, bäver, mård, utter, mink, lo, järv och myskråtta, alla begärliga byten för trappern. Mest jagade man med sax eller fällor. Myskråttan var favoritbytet. Lättfångad, läckert kött och fin päls. Det var huvudbytet på våren. På hösten var det räv som gällde och på vintern utter, lo och mink. Harar fanns det så mycket att det pricksköt man på och brände upp dom istället för att ta reda på dom. Det var inte lönt. På hösten kunde Anders tänka sig att äta någon, inte annars.

Björnen var förstås det häftigaste bytet. Anders uppskattade själv att han skjutit 20 björnar. Fast det var riskfyllt. En gång fångade han björn i en sax. Han ville inte skjuta björnen eftersom det kunde skada skinnet, så han försökte slå ihjäl den med en liten yxa. Björnen gjorde ett kast men lyckligtvis gjorde även Anders det så han kände hur björnramen slet sönder hans overallben. Inte förrän efteråt kom reaktionen. Vartenda hårstrå på kroppen reste sig till den grad att hatten halkade åt sidan.

Anders viktigaste vänner var dock draghundarna. Anders visste att uppskatta dom. Han timrade till och med kojor åt dom, vilket var ovanligt – och det visade sig onödigt. För hundarna gjorde som dom alltid gjort. Lade sig i det fria och lät sig snöas över. Hundarna räddade också Anders liv genom sin instinkt. En gång när han tänkt gena över en vik vägrade hundarna. Han tog fram piskan för att driva på dom. Ekipaget tog ett steg framåt – och isen brast. Det var enda och sista gången Anders hade hotat med piskan. Han (ledarhunden) visste att isen var för tunn.

Nu var det inte bara kött som gällde för Anders Lustig. Trädgårdsmästare som han var hade han trädgård med potatis och grönsaker. Morötterna blev som rovor, berättade han. Och rovorna – dom kom från rovfrö från Orsa. Hans indiankompisar älskade dom. En rova var tillräckligt att bära för en person, enligt Anders. Sommaren var en välbehövlig återhämtningsperiod för trappern. ”På somrarna har jag det som en stockholmare på semester” säger Anders Lustig till Hanna Belin.

Skinnet gav bra med pengar ända fram till 30-talet. Lite extrainkomster fick den gamla trappern genom att hjälpa folk som letade guld i området. Han tjänade förmodligen mer än guldletarna. Men när priset på päls sjönk för mycket var det dags att styra kosan hem till Sverige igen. Här började han en ny odling i Lisselhed. Men visst längtade han tillbaka till vildmarken och ensamheten då och då. 1947 avled han i sviterna av hjärtfel och astma.

Mot slutet av artikeln i Orsa skoltidning kunde inte Hanna Belin, kanske lite besviken över den oromantiska bilden av indianerna som Anders Lustig förmedlat, filosofera på ett sätt som vi väl idag skulle kalla exotifierande. ”… länge efter se’n han gått, sitter jag och lyss till suset i träden utanför. Det är, som sutte jag ännu i stugan i vildmarken, där indianen tassar omkring på mjuka mockasiner och ensamheten är det bästa sällskapet.” Skulle vara mockasiner beställda på postorder då …

Janne Bäckman.