EN GÅNG I TIDERNAS BEGYNNELSE var det hela rätt enkelt. Vi behövde mat. Vi jagade. Vi var inte så många. Naturen räckte till. Sen kom vi på det här med klassamhället och då blev vi uppdelade i jakträttsinnehavare (adel där det fanns) och tjuvjägare (bönder och andra som fortfarande behövde mat). Sen blev vi många och då måste vi reglera jakten för viltet höll på att ta slut. Dessutom började vi inse att det fanns någon form av etik kring jagandet. Exit fångstgropar och skarjakt på älg med tillhörande klubbning eller spjutdödande.

SEN BÖRJADE VI KALHUGGA våra skogar och då exploderade älgstammen från nära noll (1830 räknade man att det fanns två hundra (200) älgar kvar – i hela landet!) till alldeles för många (rekordåret 1983 sköts ca 175 000 djur!). Idag har stammen stabiliserats kring ca 350 000 djur med en avskjutning på 80 – 85 000 djur om året.

ATT DET ÄR POPULÄRT MED VILT ÄR SJÄLVKLART. En älg är stor. Den kan föda en familj länge. Och innan man fick riktigt grepp på det där med naturvård var den självklara ryggmärgsreflexen när man såg en älg just MAT! Strax före förrförra sekelskiftet fanns det en notis i Mora Tidning om hur man på Orsasjöns is såg en flock på sju älgar. Och vad gjorde man. Man samlade ihop ett uppbåd som sköt hela flocken! Den inställningen till vilt gällde inte bara älgen. I flera rikstidningar kunde man i juni 1854 läsa om en biologisk sensation i Kallmora. Bland får och getter promenerade nämligen en gäst från betydligt sydligare breddgrader – en vit stork! Den ådrog sig stor uppmärksamhet och kunde ses av många besökare. Man sköt nämligen storken och visade upp den för den som ville i flera veckor…. ”I Orsa hade ingen förut sett en dylik, och en allmän förundran väcktes derföre öfver den vackra fogeln”, meddelar bl.a. Aftonbladet.

TILLBAKA TILL ÄLGEN. Den har hängt med som viktigt villebråd sen stenåldern. Den finns som stenyxor och som hällristningar. Men visste ni att våran älg förmodligen hade vaggan i Kina! Skiftande klimatförändringar gjorde att den vandrade fram och tillbaka, vissa stammar isolerade sig och vips hade vi de åtta stammar vi räknar med i världen idag. Skogens Konung som den kallas är en puttefnask jämfört med sin utdöda savann-släkting som hade en mankhöjd på över två meter, vägde två ton och kunde ha ett hornspann på tre meter. Inte så lyckat om man ville hänga i skogen …

ÄLGEN VAR LÄNGE MYTOMSPUNNEN, speciellt när antalet sjunkit drastiskt. Ingen av Linnés lärjungar nämner till exempel älgen och de dokumenterade ju trots allt varenda näbbmus som dök upp i deras väg. Julius Caesar berättar om älgen i sin bok om kriget i Gallien att älgen saknade leder i benen och att dom därför blir liggande om de ramlar omkull. Därför kapade man rötterna på träd som älgen skulle kunna tänka sig luta emot så att träden damp i backen och älgen med dom. Det konstiga är att vi nordbor köpte storyn, för den finns omnämnd även här! Än mer förbryllande var utseendet. Den skotske naturhistorikern John Johnstone har tecknat ett djur med spiralformade horn. Och engelsmännen trodde dessutom att älgen kunde spotta kokhet saliv på folk.

OCH NEJ. Visst har man tämjt vissa älgar och använt dom som dragdjur. Men Karl XII hade aldrig något regemente med älgryttare. Det är bara en skröna.

Janne Bäckman.